Det är märkligt hur man kan glömma. Vi har inga medicinska svårigheter att få barn som gjorde att det tog nära tre år att få ett syskon. Bara det naturligt svåra att få barn, även om andra kan få barn på en kvart så är vi många som får kämpa även fast det inte finns medicinska svårigheter. För mig var det en jättejobbig tid både under och mellan graviditeter och jag tänkte att jag inte ville gå igenom detta igen. Jag har alltid sett oss med tre barn men sakta började jag acceptera att det i bästa fall skulle bli två om jag hade orken att fortsätta. Förlossningar är ju inte heller den mest smärtfria och mysiga upplevelsen även om man tror det en stund efter. Under den jobbiga första veckan med allt fysiskt påfrestande så sa jag aldrig mer. Nu när jag sitter här full med hormoner så kommer jag på mig själv med att tänka att jag verkligen vill ha den tredje. Det är som en liten svag röst skriker i huvudet: ”MEN HALLÅ! Har du glömt hur du grät dig till sömns pga samvetet att det tärde så hårt att du knappt orkade vara mamma?”. Jag har alla argument för varför vi inte ska försöka igen. Visst finns det en liten chans att det skulle gå fort och komplikationsfritt nästa gång men jag är ju inte yngre så chansen är väl större att det blir en liknande resa om vi ens skulle nå målet denna gång. Jag vet också att oron och måendet under en till graviditet inte skulle vara bättre utan snarare värre. Vår lilla föddes med en äkta knut på navelsträngen, tack och lov gick det bra. Jag vill inte riktigt snudda vid tanken att det innebar 10% risk att han inte varit här idag. Även om det bara är 1-2% risk för knut på navelsträngen så skulle den vetskapen utöver all annan oro göra det tufft för mig vid en ny graviditet. Det verkar som att ovanliga grejer är vår grej så därför får jag spader när nån säger ”risken är ju liten”. Jo visst men den finns och den känslomässiga sidan är inte logisk.. Så jag håller tummarna på att längtan efter en till går över när jag ammat färdigt och hormonerna stabiliserats. Mina barn förtjänar en glad och lycklig mamma som orkar. Jag vill känna mig färdig och inte att det var omständigheterna som bestämde. Jag hoppas den känslan kommer för jag har två fantastiska barn som jag älskar och kommer göra allt för! Jag är tacksam över att de får njuta av varandra och jag av dem! ❤️
Rörigt inlägg men många tankar i hormonbubblan.
liveteftermissfall 