Snart närmar sig ettårsdagen för lillebror. Vår fantastiska och bestämda lilla man som får mitt hjärta att svälla över av kärlek. Vår storebror som visat sig vara den bästa och omtänksamma storebror som lillebror kunnat få. En storebror som ser om sin lillebror, försvarar och alltid pratar om sin lillebror med kärlek ❤️. Livet har blivit fulländat och precis som det var menat. Allt på vägen var just det, ett steg på vägen till det som skulle bli!
Jag har kämpat med mitt mående och att inte känna mig tillräcklig. Men allteftersom tiden går och hormonerna stabiliseras så blir det bättre. Jag har insett att hormoner påverkar mig starkt. Jag inser att allt som byggdes på och min arbetssituation gjorde mig uttmattningsdeprimerad. Jag kommer aldrig bli som innan utan har fått påverkade förmågor. Jag trodde aldrig det skulle händamig och i mina mörkare stunder känner jag både bitterhet och förnekelse. Men jag har accepterat det. Missfallet är en del av hela den karusellen. Jag hittade en bild på den magen, barnetsom aldrig blev. På bilden finns vad jag vet nu ett dött foster men som då var min växande mage på en lycklig mamma. Jag kan se på bilden nu utan att känna sorg. Jag ser på det som ett steg till min lilla kille som jag aldrig fått träffa om missfallet inte hänt. Jag fylls av tacksamhet och kärlek. Det är något jag då aldrig trodde jag skulle säga eller verkligen känna. Men så är det och sammanfattningsvis kan man säga att livet inte alltid blir som man tänkt men det löser sig alltid på nåt sätt bara att ibland tar det lite längre tid ❤️
Gott nytt år och god fortsättning. Ta hand om varandra 😊
liveteftermissfall 
Tack detsamma! Har undrat hur det gått för dig och er! Kramar!
Jag har kommenterat vid något tidigare tillfälle och delar din erfarenhet av ett missfall, som vi har bakom oss. I juli förra året föddes lillasyster och det är underbart att se henne ihop med storasyster, se dem båda, att de finns i våra liv. Det lilla liv vi aldrig fick chansen att lära känna skulle ha blivit ett år nu vid jul om den graviditeten gått som vi hade velat. Samtidigt hade vi då inte kunnat få lillasyster som vi har idag, det hade ju inte varit möjligt eftersom jag blev gravid inom ett halvår efter missfallet.
Jag kan ändå inte låta bli att emellanåt tänka på det barn vi aldrig fick till världen, vem var det? Inom mig tror jag att tankarna alltid kommer finnas där, och sorgen, även om glädjen över lillasyster är gränslös och härlig på alla sätt och vis. Är det så du känner också?
GillaGilla