Vet inte om någon fortfarande är inne och kikar här men tänkte ändå uppdatera lite och inge lite hopp på att livet går vidare.
När jag läser vissa inlägg jag skrivit här när jag var mitt uppe i den största krisen i mitt liv så blir känslorna högst närvarande igen. Inte för vad de innebar då utan vad jag förstår att de kunde ha lett till. När jag ser kampanjen ”aldrig ensam” så inser jag hur hårt inne skammen för dåligt mående sitter. Jag inser att alla obearbetade känslor nådde sin kulmen och jag satt i vårt garage och tittade i taket och funderade på hur lätt det skulle vara att fästa en snara i taket. Där är det, det jag aldrig berättat.. för nån.. hur ofta jag satt där i min ensamhet fast jag aldrig någonsin var ensam i den riktiga verkligheten. Hur jag inte såg det. Hur hela processen som började med att vårt barn i magen dog ledde fram till det. Jag kan idag med friska ögon inte alls greppa hur jag kunde tro och tänka det jag gjorde. Vägen tillbaka har varit lång men inte alls så jobbig som det var att vara sittandes där.
Idag är jag mig själv igen, jag är jag och jag är en bra mamma till två underbara barn. Jag var det hela vägen men såg det inte. Idag är resan nåt jag är tacksam för, jag känner mig själv på ett sätt jag inte skulle gjort annars. Händelsen har inte samma betydelse längre. Det påverkar mig inte längre. Men jag minns en gång om året, för oavsett hur allt var och är så var barnet högst verkligt i 17 veckor.. nästan en halv graviditet, det var vårt barn i magen som dog. Det viktiga jag vill förmedla är att livet går vidare och tiden gör att det onda gör mindre ont. Livet blir inte alltid helt rätt och som man tror men tillslut så löser det sig på nåt sätt. Så om nån,som är mitt i det, läser det här så håll ut och våga vara i smärtan, den kommer att lätta jag lovar ❤️
liveteftermissfall 