Snart nytt år och 30+0

nyårsafton imorgon och förhoppningsvis ett lugnare och bättre 2016. Iår har det hänt mycket; missfall, graviditet, sjukdom, prövning, hopp och förtvivlan. Inte bara negativa ting men mycket som gett perspektiv och det som varit dåligt har varit väldigt dåligt. Satt och tittade på bilder och insåg att min väninnas son gick från att vara en livlig och positiv kille till att vara sjuk, förlamad och frustrerad på ett par veckor. Livet kan förändras på en liten stund. Min mammas pappa gick bort, kanske ingen större förlust men ändå en del av det förflutna som försvann. Jag valde mellan två arbeten och valde det med väsentligt mer pengar men som visade sig vara mitt sämsta arbetsval vilket bevisar att pengar och prestige verkligen inte är allt. 

Jag gör mig redo för ett nytt år och ett nytt kapitel. Jag tar med mig insikter och håller fast vid hoppet att prövningarna kanske börjar sina. Jag ser fram emot att få träffa vår andra son, att se min första bli storebror och att vår familj äntligen ska bli komplett. För oavsett vad som händer är jag omringad av människor jag älskar och som älskar mig. Och oavsett vad som händer så överlever jag och livet går vidare även om det kan ta tid att komma tillbaka.

Gott nytt år på er och glöm inte att berätta för alla ni håller kära om hur mycket de betyder för er! ❤️🎉

Urvriden trasa

helgen var fantastisk då jag konstaterade att jag har världens bästa unge och de bästa vännerna. Med ganska lite omtanke från mina kära så fylldes jag av en enorm tacksamhet och ja glädje så jag fick lite saker gjort. Kanske inte lika mycket som i vanliga fall men tillräckligt för att känna mig nöjd. Jag satt och längtade efter vår bebis och fantiserade om hur det blir med en underbar krypande bebis igen. Så kom jobbdagen och all ork, lust och glädje är borta. Inte fått en enda grej struken på att göra listan och frustrationen över att jag inte bara gör det jag ska är högst närvarande. Känner mig förbannad på mig själv och min hjärna skriker ”hur j*vla svårt ska det vara att få tummen ur!!” Ändå så blir jag sittandes när jag inte måste göra nåt för min son. Helt ologiskt och jag förstår inte. På jobbet möts jag av oförståelse och läkaren pratar om heltidssjukskrivning. Vad är det som händer? 

Sjukskriven..

Tydligen så blev läkaren orolig och nu är jag sjukskriven för depression. Fastän jag köper hennes resonemang och bedömning eftersom jag rent logiskt ser vad hon ser så tänker jag att det inte kan vara så illa. Jag fungerar ju hyfsat och är inte direkt ledsen hela tiden.. Mest trött och likgiltig. Det hela är en konsekvens av en längre tids press och stress samtidigt med allt annat. Tydligen är det inte hälsosamt att sova tre timmar per natt så jag har fått medicin men inte hämtat ut.. Känns inte helt ok så vi får se. Tänker att samtal är mer värt att testa. Aja livet går vidare och det här kommer lösa sig det med. Det kanske bara är lite vila som behövs. Upp och ner går bergochdalbanan! 

94 dagar kvar och läkarbesök inbokat

Under 100dagar kvar, snart jul och inbokat läkarbesök nästa vecka för att prata om sjukskrivning. Vid senaste läkarbesöket tittade läkaren bekymrat på mig och sa att jag kanske skulle höra av mig om stress-symptomen blev värre. Innan det uttalandet hade jag haft en längre monolog om att det inte var så farligt, att det låter värre än det är och att jag löser det här. Denna vecka har stressymptom och sammandragningar ökat. Det säger en hel del när jag som konsekvent vägrar visa sårbarhet sitter och bölar på jobbet. Efter att jag vaknat en natt med ett tryck över bröstet så börjar jag inse att det inte är hållbart. När orken tryter pga graviditeten så försvinner möjligheterna till stressreduktion genom att arbeta 10-15 timmars övertid i veckan. Mitt huvud har redan börjat förminska allt inför läkartiden men jag är skyldig min bebis att ta hand om mig så även om jag inte har tid att vara sjukskriven så är det dags.. 

Snart jul och förhoppningsvis så kanske lite vilotid kan göra att glädjen och förväntan till bebis och jul återvänder!

Fulgrina på jobbet

Att gråta bland människor är inte min grej och jag har väldigt svårt att visa sårbarhet på det sättet. Idag överväldigades jag av en känsla av att vara totalt värdelös och oerhört dränerad så instängd på mitt kontor satt jag och storbölade.. Ni vet så där fulgrinar så man ser ut som Rudolf med röda mulen. Min närmsta kollega knackade på och utbrast med ett chockat uttryck ”vad gör du?!” varpå jag svarar ”jag är så jävla hormonell idag!”. Det bröt av det hela med ett gapskratt över hur inte vanlig den här situationen är och hur sämst vi är på att hantera den men aja vi är alla människor så jag bjuder på den!