Regn.. Regn.. Och regn

jisses vilken sommar! Inte många soltimmar direkt och gräsmattan ser ut som en djungel eftersom det är för blött för att klippa. Fördelen med regn och semester är att det finns regnkläder och sällan är köer till de svenska barnställen. Liseberg var fantastiskt när det regnade, inte kö till en enda karusell! 

Gällande gårdagens bm-besök har jag iallafall kommit fram till att jag vill ha Klara-samtal. Gissar på att förlossningen kan framkalla negativa känslor från förra gången och då är det bättre att vara förberedd. Det närmaste beslutet dvs kub eller inte tycker jag är jättesvårt! Hur resonerade ni för och emot? Behöver lite input.. 

Inskrivningssamtal

idag har jag varit på inskrivningssamtal hos barnmorskan. Vi pratade om oro, samtalskontakt, klara-mottagningen, tidigt ul och kub-test. Idag känns det okej även om jag bölade när jag bokade in inskrivningssamtalet. Funderar på kub-test men eftersom vårt landsting inte erbjuder detta så är det krångligt och 1.5 timmar bort. Vet inte heller hur jag ställer mig om provet visar på något. Får fundera mer helt enkelt. Har funderat både fram och tillbaka på tidigt ultraljud. Å ena sidan så kanske det lugnar men å andra sidan säger det inget annat än om just den stunden. Känner mig kluven. Annars så är det okej även om det går upp och ner. Har börjat sticka en bebisfilt, det känns stort. Tiden sniglar fram och jag vill bara att tiden går nu.. Annars regnig semester men en lycklig liten pojke i full regn-utstyrsel. Idag kanske lite plocka svamp!

Irritation och semester

Jag gissar på att jag inte är den enda i världshistorien som inte kommer överens med svärmor. Denna kvinna som är en självutnämnd expert på barnuppfostran, mitt barn och inte klarar av att hålla sina tankar för sig själv. Det värsta är att jag har en sambo som inte klarar av att säga ifrån och blirupprörd när jag gör det. Så istället för att kunna säga ifrån så växer agget för varje kommentar så jag är millimeter från att utbrista ”håll käften eller vill du att jag ska berätta vad jag tycker om hur du uppfostrat och förhåller dig till dina barn?”. Men istället biter jag ihop och ogillar både min svärmor och sambo lite mer. (Jo jag vet att jag är hormonell vilket kan öka på det hela lite). Iallafall så blev det tydligt att det här är sista semesterutflykten med min sambos sida på vääääldigt länge!

Livet är skört

Sitter och funderar över livet och hur skört det är. Hur människor kan finnas och i nästa stund vara borta. Hur viktigt det är att njuta och uppskatta det man har eftersom man inte vet om man kommer förlora det. Många tankar som kommer delvis för att jag för ett år sen också hade semester med bebis i magen. Försöker att inte tänka så mycket på det men tankarna dyker upp ibland. Tankarna kommer också då en småbarnsmamma som skrev en blogg om sin kamp mot cancern förlorade den nyligen. Det fruktansvärda i att behöva lämna sitt lilla barn och sorgen hos de nära kan jag inte ens sätta mig in i. Idag har jag kramat min familj extra och njutit av allt jag har och håller kärt. En vandring i skogen och blåbärsplock i nuet tillsammans med den människa som betyder mer än något annat. Min son ❤️

Gravidsymptom-funderingar

Jag sitter och funderar kring det här med gravidsymptom. Visst så finns dem men ändå mycket mildare än de tidigare gångerna. Undrar om kroppen vänjer sig vid hormonnivåerna när man är gravid stup i kvarten så att man inte får lika tydliga symptom.. Nån som har erfarenhet? Absolut känner jag i kroppen att det inte är som vanligt men ibland så nästan funderar jag på om jag inbillar mig.. Mycket tankar just nu.. Sådär positiva dock. Behöver vända på den skutan och finna positiva tankar men det är tusan inte lätt just nu. Blir nog bättre om några dagar när vi är på resande fot då det finns annat att tänka på!

Att inte dela sin erfarenhet

Det är svårt att veta om man ska dela med sig av vad man vet om graviditet när det inte går så bra. Läste en blogg där frågeställningen var om någon varit med om att det gör ont och spänner i livmodern vid ansträngning i de tolv första veckorna. Frågan var ställd mer som att det var något normalt än oro över att det inte var det. Satt en stund och funderade på om jag skulle berätta att jag känt exakt samma vid ansträngning i ungefär samma veckor.. Vad jag vet nu är att det inte är normalt att ha sammandragningar så tidigt utan måste ha berott på att livmodern reagerade på att fostret dött.  Visst finns det de som kan få tidiga sammandragningar och det är ok men det är rätt ovanligt. Ju fler veckor som gick desto mer obekvämkänsla blev det i livmodern även vid mindre ansträngning som rask promenad. När jag läste bloggen så funderade jag över om jag hade velat att nån hade berättat för mig då, med facit i hand så absolut! Det hade besparat mig mycket.. Men jag frågade mig även om jag hade velat att nån berättat om det inte varit missfall.. Den frågan kan jag inte svara på så därför valde jag att inte kommentera. Frågan var inte ställd utifrån oro och då behöver jag inte servera det.. Vad tänker ni?

I övrigt är jag galet trött just nu så tack och lov för semester! Kollar trosorna så fort jag känner att det kommer nåt för att försäkra att det inte är blod. Har tidigare läst om att många reagerar så efter missfall och under vår tredje graviditet tyckte jag att det var att överreagera. Nu inser jag att visst så kan det vara men ändå har får jag lust att dra ner byxorna i tid och otid för att kolla. T.o.m så jag får streta emot impulsen att sticka ner handen för att kolla när man är på ställen det inte är möjligt att dra ner och kolla. Jag ser det komiska i det men det är tusan inte helt stabilt.. Jag hoppas att lugnet kommer med tiden för jag vill njuta av vad som förhoppningsvis blir min sista graviditet.

De första tolv veckorna

Vad jag vet så verkar graviditeten fortskrida. Kisseriet verkar ha lugnat ner sig och illamåendet verkar ha kommit för att stanna. När jag hade tidiga sammandragningar vid det fördröjda missfallet så sa min barnmorska att jag kunde vara lugn eftersom jag var illamående. Det är ju ett tecken på att allt står rätt till. På ett sätt så lugnar illamåendet mig på så sätt men å andra sidan så hade jag brutalt illamående i flera veckor vid det fördröjda missfallet utan att det gick bra. Om jag ska vara helt ärlig så avskyr jag graviditetens tolv första veckor och har gjort det under alla graviditeter. Jag avskyr att inte kunna vara mamma ordentligt. Jag vet att jag borde vara tacksam och jag kommer säkerligen att vara det om fyra-fem veckor om allt fortsätter.. Nu vill jag bara att tiden går och jag får veta att allt är bra. Jag väntar fortfarande med att skriva in mig på mödravården.. Väntar nog till vecka nio eller tio eftersom det lutar mot att vi vill göra kub.. Annars hade jag väntat längre.. 

En känsla

imorse vaknade jag med en stark känsla att det var över. Ända sen plusset så har jag kissat sju gånger per natt men inatt var det inget plus en känsla att jag var tom. Det var samma känsla som efter skrapningen, att kroppen var tömd. Jättekonstigt! Nu när dagen har gått har jag börjar känna mig gravid igen men kan inte skaka av mig minnet av känslan imorse.. Blir lite ledsen och hoppas med allt jag har att det var ren inbillning eftersom jag är rädd.

Otroligt trött men minskade symptom

Idag har jag varit helt galet trött vilket skulle kunna bero på graviditeten men även på att jag kört 250% på jobbet de senaste två veckorna. Jag har snittat 11 timmar per dag så jag gissar på att det snarare beror på det. I övrigt tycker jag brösten ömmar mindre och att bröstvårtorna blivit mindre.. Så fort det kommer symptom på att det skulle kunna vara fel så tror jag att min försvarsinstinkt kommer fram direkt och jag distanserar mig från graviditeten. Det är en märklig känsla  och det svänger fort. Undrar om det kommer att vara så här nu eller om det kommer att ebba ut med tiden. Jag känner mig deppig och uppgiven idag. Blä!  Lite solsken skulle inte skada! 

Att unna sig en middag med en go gammal vän

Det är en lyx i vardagens stress när man får stanna upp och möta en vän över middag. Vi samtalade om vardagen och det man trodde var enkelt, att skaffa barn. Hon och hennes man har försökt i flera år och räknas till de ofrivilligt barnlösa där man inte hittat nåt fel. Min underbara vän som alltid varit positiv och ser det bästa i allt har som vi andra påverkats av resan mot ett barn. Vi pratade igenkännande om det som man egentligen inte vill kännas vid, bitterheten och sorgen.  Även om vi har olika upplevelser och orsaker så är känslorna lika. Att försöka gång efter gång utan att veta vart det ska sluta. Jag berättade inte att vi väntar barn igen. Eftersom jag vet hur man känner i andra änden så hade jag inte hjärta. Jag vet inte vart detta slutar så jag känner det är onödigt att berätta och utsätta henne för känslan och skulden man känner när man inte riktigt kan känna glädjen med den andra. Jag känner igen det för väl när man försöker maskera sin spontana reaktion som bara ger upphov till dåligt samvete. Jag håller tummarna för att det går vägen för oss båda. Jag vet att jag iallafall tycker att hon är så värd att bli mamma och att hon skulle bli en underbar sådan ❤️