Funderingar och perspektiv

Jag funderar som sagt ofta på vad som påverkar mig och hur saker man upplevt påverkar hur man upplever saker. Satt och läste en tråd om olika upplevelser av missfall och hur olika det kan vara. Jag har ofta hört om andra som sörjer och tycker att tidiga missfall är minst lika smärtsamma upplevelser. För mig var det tidiga missfallet mer som ett ”jahapp”. Det gjorde inte ont, kanske mild mensvärk på sin höjd, inte spec mycket blod och egentligen inte mycket sorg. Jag är egentligen inte ens säker på om det var i vecka sex eller i vecka sju då jag inte la det på minnet. Det kanske var för att allt är relativt och att jag upplevt nåt värre.. Eller att jag förväntade mig att det inte skulle gå bra.. Eller att det kändes mer naturligt och en vanlig upplevelse som andra har. Det kändes som att det är så ett missfall ska gå till.. Nu när jag gått till barnmorskan och i andra sammanhang där de vetat om att jag haft flera missfall och oron så kommer det ofta upp tröstande ord som

– men nu när det gått så många veckor så är det ingen fara!

– jo det hade gått 17 veckor när det gick åt helvete sist.. 

– Men när magen växer så är det ingen fara!

– Jo min mage växte fastän fostret varit dött flera veckor.. 

Osv med allt runtomkring.. Inget var ju som det ”brukar” gå till. Undrar om det ”normala” vid det andra efter alla ovanliga turer vid det första spelade roll? 

Det är rätt skönt ändå att ha kommit till den punkten att kunna fundera kring dessa ting med perspektiv istället för med känslor. 

Jag tror att allt som hänt de här två åren gett mig oerhörda perspektiv och gjort mig mer kapabel att hantera motgångar. Att se en nära vän kämpa med en son med cancer och komplikationer får en att inse det viktiga i världen och att allt är just relativt. Att se en person fortsätta vara stark fast den kämpar med att se sitt barn kämpa mot döden med slangar och maskiner inkopplade. Det ger en perspektiv och förmåga att se det fantastiska i små framsteg. Att hantera maktlösheten att stå brevid och det enda man kan göra är att finnas där.  Jag hoppas att nästa år blir ett år med glädje och att allt har ordnat sig. 

Lite rörigt inlägg men många tankar som går runt gör det rätt rörigt i mitt huvud också.

Läget idag är väl att glukosbelastningstestet är imorgon. Lite stressigt och oro men en hel del är nog hur jag ska fixa att vara fastande.. Är nära att svimma om det gått en extra timme mellan måltiderna och nu ska det gå tio.. Skönt att få det gjort iallafall..

Att läka

Jag har funderat lite på när man kommer över jobbiga upplevelser. På ett sätt så har jag kommit över första missfallet på det sättjag inte trodde när jag var mitt i det. Jag gråter inte längre när jag tänker på det och jag kan prata om det utan att det stockar sig i halsen. På ett sätt är det numera mest en upplevelse i dåtid. På annat sätt så är det högst närvarande, kanske inte varje dag men nästintill. Det påverkar allt runt resan till ett syskon och hur jag förhåller mig till andra. Undrarom det ären fas eller om det kommer finnas med mig en längre tid än så? 

Funderar ofta på skillnaden mot det andra missfallet. Det andra känns mer som en parentes och att det inte påverkat mig lika mycket. Undrar om det hade känts lika vid det första om det varit ett tidigt? Jag tror nästan inte det och då blir jag lite bitter på min kropp. Men trots allt har jag fått lärdomar om mig själv jag kanske aldrig fått annars och det är väl det livet går ut på.❤️

Gällande den nya graviditeten så känns det som jag är i en förnekelse. Orkar inte riktigt tänka på att det kan gå fel och hur den bakteriella vaginosen med medicin kan ha påverkat embryot.

Bearbeta en sorg som var svår att acceptera

Det var en vecka kvar till ultraljud och att vi skulle få se ett levande barn som sparkade i magen. Nästan halvvägs genom en graviditet och planering av både tid och rum var gjord i tankarna. När det sedan visade sig att det inte var ett barn utan borde varit ett tidigt missfall blev det svårt för mig att veta vad jag sörjde. Mitt logiska själv hade svårt att acceptera att jag sörjde ett barn som aldrig hade funnits på det sätt som det gjorde i mina tankar. Jag ansåg inte mig själv ha rätt att sörja ett barn när det faktiskt inte var det. När jag läste om andra som mist sitt 17veckors foster så var det dem som hade rätt att sörja inte jag med en kropp som inte ens hade klarat av att få ett missfall när fostret dog. Vår första förlossning slutade i kejsarsnitt efter att ha fallit på målsnöret efter 27 timmar. Så här i efterhand förstår jag att alla känslor om att min kropp svikit mig och jag inte klarade av kom tillbaka och förstärkte.  I vilket fall så var min strategi att pressa undan alla känslor. Jag såg till att jag inte skulle behöva prata om det och att ingen skulle fråga. Jag sa inte ordet missfall på över en månad efter. Jag meddelade alla som visste via sms och var tydlig med att de inte fick fråga. Tur nog så hade inte magen blivit tydlig innan semestern och än idag vet inte många varför jag var sjukskriven eller avståndstagande när jag kom tillbaka.. Jag började i samtal hos kurator på kvinnokliniken. Två saker hon sa fastnade och fick mig attvakna upp ”i vilken vecka har man rätt att sörja” och ”du är på väg rätt in i en betongvägg om du inte låter dig själv sörja”. Jag trodde jag höll ihop genom att inte känna men det var snarare tvärtom.. När jag tillät mig att sörja vårt barn istället för att vara ledsen över ett tidigt missfall som min kropp inte stötte ut så läkte min kropp och min själ började bli hel igen. Jag fixade aldrig att riktigt blotta mig själv för andra utan jag fick hitta andra vägar. Jag läste boken ”den lilla sorgen” och grät, fann samhörighet och bearbetade. Än idag kan jag känna sorg och känna att det är en person jag saknar men det gör inte lika ont längre..

När allt stannar upp

Vi var på Liseberg när det började. En efterlängtad semesterresa, sommarens sista och vad jag trodde var vår sista som tre. Väl hemma, några dagar senare, återkom de rosabruna flytningarna. Fick komma till kvinnokliniken, samma dag som vi skulle skola in vår son på ny förskola. Trängde bort negativa tankar och tänkte att vi skulle få se liten.. Läkaren kände på livmodern och jag såg på henne.. ”Livmodern är mindre än den borde”. Ett ultraljud.. ”Jag ser ett foster men inga hjärtslag”. min värld rasade.. Hon sa det jag visste.. En ny läkare skulle titta för att bekräfta.. Min sambo höll mig, grät och ville bara springa.. Fick information, minns inte vad.. Operation skulle inbokas.. Fick tid dagen efter i annan stad.. Allt var över. Fostret hade dött i vecka 10. Min kropp hade lurat mig i sju veckor, min kropp hade burit ett dött foster i sju veckor..

Vardagen fortsatte. Jag grät men kände inte. Jag ville inte åka ut själv för jag grät.. Överallt och utan orsak. Förstod inte varför det inte gick över. Det skulle blöda uppåt 14 dagar men det slutade inte. Ny undersökning och jag åkte själv. ”Jag klara mig, det är bara en vanlig undersökning”. Hjärtat bankade från att jag såg dörren in till mottagningen. Jag bet ihop och upprepade i mitt huvud att det inte var någon fara. Skärp dig och håll ihop. Samma undersökningsrum och samma undersökning. Det gick inte och jag grät. Läkaren upprepade erbjudande om kurator och jag förstod inte varför. Jag grät hela vägen hem. Minnet av veckorna är som en dimma. Jag bokade tid hos kuratorn. Jag insåg hur jag stängt av allt för att överleva och för att klara av att vara mamma. Jag sörjde inte eftersom jag inte tyckte jag hade rätt till det. Det var inget barn i v17 det var ett foster i vecka 10. Min kropp hade svikit mig, den hade lurat mig. Logiskt förstod jag allt men känslomässigt var jag avstängd. Jag grät, jag bearbetade, jag sörjde och jag accepterade. Jag slutade då blöda. Vi förlorade nån vi aldrig träffat, jag förlorade mitt barn.

syskonförsökets början..

Vår första graviditet hade väntat på sig så ingen av oss trodde vår andra skulle gå fort. I april började vi försöka och redan ett par dagar senare kände jag av mollvärk. Eftersom symtomen kom tidigt och tydligt visste jag innan testdagen att vi lyckats på första försöket. Veckorna gick och illamående och magen växte i rask takt.. Runt vecka tio började jag känna av sammandragningar men barnmorskan lugnade  mig med att det inte var någon fara. Jag minns att jag redan innan googlade och läste om fördröjt missfall precis som att det var något som sa åt mig att det var nåt fel.. som att kroppen visste redan innan. Graviditeten fortlöpte och magen växte. När vecka tretton passerat berättade vi för vår lilla son att han skulle bli storebror. Nyheten spreds bland nära och kära för nu var den största missfallrisken över.. tiden gick och i vecka 15-16 sjönk magen ihop, väldigt konstigt men ggooglade och det finns ju spökveckor.. I slutet av vecka 16 var vi på semester och den vidrigaste ryggvärken slog till.. bruna flytningar.. Barnmorskan lugnade med att så länge det inte är färskt eller mycket så var det ingen fara utan bara att vänta.. men nånstans visste jag fast jag knappt lät mig själv snudda vid tanken.. missfall ska ju vara mycket rött blod och inte efter vecka tretton..

”jag ska bli storebror!”

För ett och ett halvt år sedan började denna resa till ett syskon. Vad vi inte visste då var att resan skulle vara lång och kantad av sorg. Efter två missfall, vecka 17 & vecka 5, fortsätter vår resa och försök att ge vår son det syskon som åkte bort.

När vårt barn i magen försvann kämpade jag med sorgen av det man aldrig pratar om. Jag letade efter bloggar om ämnet för att se att jag inte var ensam men insåg att de var få. Av denna anledning bestämde jag mig för att blogga om vår resa och ifall mitt delande kan hjälpa någon som är där jag var så har den fyllt sitt syfte.