Glukosbelastningstest in action..

Då sitter jag och hänger i väntrummet efter att ha druckit den där sockerlösning då vilrummet var dubbelbokat. De flesta som gjort det här har sagt att sagt sockerlösningen varit hemsk. Själv så kände jag att all form av förtäring efter tolv timmars fasta var gott! Börjar känna att kroppen börjar bli lite skakig efter sockerchocken dock.. Vi får se vart det här bär av..

Funderingar och perspektiv

Jag funderar som sagt ofta på vad som påverkar mig och hur saker man upplevt påverkar hur man upplever saker. Satt och läste en tråd om olika upplevelser av missfall och hur olika det kan vara. Jag har ofta hört om andra som sörjer och tycker att tidiga missfall är minst lika smärtsamma upplevelser. För mig var det tidiga missfallet mer som ett ”jahapp”. Det gjorde inte ont, kanske mild mensvärk på sin höjd, inte spec mycket blod och egentligen inte mycket sorg. Jag är egentligen inte ens säker på om det var i vecka sex eller i vecka sju då jag inte la det på minnet. Det kanske var för att allt är relativt och att jag upplevt nåt värre.. Eller att jag förväntade mig att det inte skulle gå bra.. Eller att det kändes mer naturligt och en vanlig upplevelse som andra har. Det kändes som att det är så ett missfall ska gå till.. Nu när jag gått till barnmorskan och i andra sammanhang där de vetat om att jag haft flera missfall och oron så kommer det ofta upp tröstande ord som

– men nu när det gått så många veckor så är det ingen fara!

– jo det hade gått 17 veckor när det gick åt helvete sist.. 

– Men när magen växer så är det ingen fara!

– Jo min mage växte fastän fostret varit dött flera veckor.. 

Osv med allt runtomkring.. Inget var ju som det ”brukar” gå till. Undrar om det ”normala” vid det andra efter alla ovanliga turer vid det första spelade roll? 

Det är rätt skönt ändå att ha kommit till den punkten att kunna fundera kring dessa ting med perspektiv istället för med känslor. 

Jag tror att allt som hänt de här två åren gett mig oerhörda perspektiv och gjort mig mer kapabel att hantera motgångar. Att se en nära vän kämpa med en son med cancer och komplikationer får en att inse det viktiga i världen och att allt är just relativt. Att se en person fortsätta vara stark fast den kämpar med att se sitt barn kämpa mot döden med slangar och maskiner inkopplade. Det ger en perspektiv och förmåga att se det fantastiska i små framsteg. Att hantera maktlösheten att stå brevid och det enda man kan göra är att finnas där.  Jag hoppas att nästa år blir ett år med glädje och att allt har ordnat sig. 

Lite rörigt inlägg men många tankar som går runt gör det rätt rörigt i mitt huvud också.

Läget idag är väl att glukosbelastningstestet är imorgon. Lite stressigt och oro men en hel del är nog hur jag ska fixa att vara fastande.. Är nära att svimma om det gått en extra timme mellan måltiderna och nu ska det gå tio.. Skönt att få det gjort iallafall..

Ett helt annat ämne

Jag har turen och fördelen att jag har ett arbete där jag träffar alla sorters människor med styrkor, svårigheter och med olika former av erfarenheter och bagage. Jag har lärt mig på riktigt hur livet inte är svart och vitt. Hur saker sällan är som folk tror och människor  är lika oavsett klass, ålder, ursprung osv. Att det nästan alltid finns en förklaring även om det inte finns en ursäkt. Att de samhället ser som svaga ofta har styrkor utan dess like.

MEN jag är så j*vla trött på alla fördomar, värderingar och rasism som idagens samhälle har blivit rumsrent. Trångsynthet och oförmåga till självkritik hör och ser man dagligen. I alla frågor från amning och tid på förskola till invandringspolitik.  Jobbar man i en politiskt styrd organisation så ser man absurda åsikter och handlingar av våra folkvalda. Vi har sett dessa samhällsvindar tidigare, inte minst under 90-talet, och vi vet vilka brott och samhällsproblem som kommit av dessa tidigare. Har vi inte lärt oss nåt? Jag är TRÖTT på att vara tvungen att lyssna på skiten dagligen och har lust att skrika SKÄRP ER FÖR FAN och håll er till fakta! Inte är det här samhället jag vill att mitt barn ska växa upp i.

Eventuellt lite gravidhormoner som eldar på men jag är bara less.

Att stänga boken och gå vidare

Det slog mig idag att jag har läkt och gått vidare. Det fanns en tid då jag aldrig trodde det skulle ske utan vara som ett sår gömt långt inne för alltid. Jag trodde oron skulle finnas för alltid. Nu är det mer som en vetskap som kanske gör mig lite mer skör för saker som händer / kan hända. Vetskapen om livets skörhet. Jag önskar att jag kunde säga att det där som mitt inre skrek åt mig när allt hände, dvs bara jag blir gravid igen så blir allt bra, inte alls har spelat in. Jag tror iofs att tiden, det andra missfallet och bearbetningen har spelat en större roll men det som har fått mig att stänga den boken av minnen är att känna sparkarna av vårt efterlängtade syskon. Det gör inte längre ont att minnas utan är nåt som lärt mig oerhört mycket. Min lilla ängel som knappt fanns gav mig en stor gåva dvs insyn i mig själv.

Jag oroar mig för mitt socker och att nåt ska hända men inte på det där förlamande sättet. Det som händer, händer oavsett och jag fixar det. Just nu har jag en fin aktiv bebis i magen och jag är inte ledsen längre.. Jag är t.o.m lycklig.

Ny kost..

Det här med risk för diabetes var ju ingen rolig info men nu känner jag att jag behöver ta tag i min kost. Storhandlat nyttiga ting och hej vad trist det är.. Men jag får försöka ändra inställning. Dagens kvällsmål:  

 
Nyttigt visst men det både ser ut och smakar som spyor.. Men det som är bra för mig är bra för bebis så det är bara att bita ihop. Nästa projekt: motion!

Graviddiabetes? Varför inte..

jag har de senaste veckorna varit yr och matt på vardagarna så idag var jag och tog prover. Perfekta blodvärden och blodtryck, däremot högt blodsocker. Remiss är skickad för glukosbelastningstest. Jag trodde bara överviktiga fick det eller de med gener för det. Tydligen inte. Tårarna sprutade iallafall för varför måste det vara nåt hela tiden?  Inte mycket att göra fram till testet förutom att leva hälsosamt. Det är vad det är!

En liten fotbollsspelare och allmänt samtalsämne

jag har ju känt sparkar ett par veckor nu och häromdagen kände jag dem även när jag la handen ovanpå magen. Idag så kände även min man sparkarna. Otroligt vilken skillnad det är att ha moderkakan baktill mot att ha den framtill. Blir verkligt och att känna gör att oron minskar även om den kanske aldrig försvinner.

Idag blev det offentligt på jobbet att jag är gravid och som jag befarade så blev det ett allmänt samtalsämne direkt. Jag stör mig inte så mycket på det i sig eller mindre genomtänkta kommentarer utan mer på att jag inte har lust att prata om det och att det är svårt att undvika och finta bort samtalsämnet. Jag tycker det som hänt är en privatsak även om jag tycker attman behöver prata mer om missfall generellt. Jag har inga problem att prata om missfall generellt och att vi haft det men detaljerna är privata. Men ibland har jag lust att sätta folk pottkanten när de inte förstår hintar att man inte vill prata. Jag har sån lust att kontra kommentarer med att iskallt förklara hur verkligheten har sett ut och att jag inte är ensam om detta och attman därför bör fundera över hur man pratar om någons graviditet. Men det är väldigt blottande och där är jag inte än att jag kan prata om det på det sättet. Det är iallafall intressant och jag tänker ofta på dem som har andra och kanske mer komplicerade orsaker till att det inte blir barn. De som går i flera år. Även om vår resa varit svår så tror jag att kampen att bli gravid är tuffare än att genomgå missfall. Vi har som längst väntat 6 mån mellan graviditeter och för mig har det varit fruktansvärt att tre av fyra veckor har handlat om en sak. Jag har ju inte varit där man är när man gör det år efter år men jag kan inte ens föreställa mig hur det påverkar. Missfallen har ju, trots det spec med MA, varit något konkret att sörja och konkret att vara arg, besviken osv på. Jag vet inte,mkt svammel men jag har aldrig tänkt på allt detta innan det hände oss. Jag var säkerligen en av dem med ogenomtänkta kommentarer utan att mena nåt illa.. Skulle vara intressant att höra hur ni resonerar! 

Aja, nu läggning! Morsning korsning!

Och så kom dippen i måendet igen..

Måndag och kraschlandning i måendet. Jodå jag ser sambandet även om jag helst inte vill tänka på det då den mest logiska lösningen är sjukskrivning med dålig inkomst. Jag har haft problem med yrsel, dålig sömn och matthet sedan mitten av sommaren som bara blivit värre. Jag har senaste veckorna intalat mig att det är dåliga blodvärden så på fredag är det dags att kolla. Dock så förklarar det inte att dessa symptom bara förekommer på arbetsdagar och när jag är ledig ett par dagar märks de knappt av.. 

Efter en dag av möten då det känns som man först är i torktumlaren för att avsluta med centrifugen så vill jag ge upp! Jag vill inte att det ska påverka mitt humör hemma och jag vill inte att det ska påverka bebisen. Med det dåliga måendet kommer alltid ökad oro.. Och katastroftankar.. 

Förberedelser trots klump i magen

Idag var vi på klädbytardagar. Eftersom vi lånade mycket av strl 50 och 56 när storebror var liten så har vi knappt något i de storlekarna. Tänkte därför både vara ekonomisk och miljövänlig och inköpa detta på klädbytardagarna. Med blandad förtjusning letade jag i högarna och klumpen av oro fanns i magen hela tiden. Tänk om något händer.. Tänk om något händer för att jag förbereder så här tidigt.. Jag har aldrig varit vidskeplig men tydligen är jag det nu. I vilket fall så bestämde jag mig för att vara glad och njuta! Jag tänker inte låta de mörka tankarna ta över och jag tänker inte vara rädd. Kom hem med många fina små kläder ❤️