Att vänta ett missfall

Jag inser hur pass påverkad jag är av allt. Jag försöker att ta till mig alla känslor och tankar för att inte göra misstaget att helt stänga av och köra på som en robot. Jag gjorde det misstaget i sorgen efter missfallet i v 17. Samtidigt så känns det som att jag balanserar på en rätt tunn tråd där jag är lika rädd för att falla för långt ner i mörka tankar. Idag högg det till i ryggen på samma sätt som det gjort vid båda missfallen. Nu går jag och väntar på att det ska börja blöda. Även om jag förstår att det inte nödvändigtvis innebär missfall så säger mitt huvud att det är definitivt.

Jag funderar på att återuppta kontakten med kuratorn. På ett sätt känns det inte lönt om det ändå tar slut snart. Jag känner inte igen mig, jag brukar vara stark, stabil och ta mig igenom allt men nu är jag mer ett vrak. Hur ska det sluta? Jag vill bara kamma till mig och rycka upp mig! Kanske bättre imorgon.

Att läka

Jag har funderat lite på när man kommer över jobbiga upplevelser. På ett sätt så har jag kommit över första missfallet på det sättjag inte trodde när jag var mitt i det. Jag gråter inte längre när jag tänker på det och jag kan prata om det utan att det stockar sig i halsen. På ett sätt är det numera mest en upplevelse i dåtid. På annat sätt så är det högst närvarande, kanske inte varje dag men nästintill. Det påverkar allt runt resan till ett syskon och hur jag förhåller mig till andra. Undrarom det ären fas eller om det kommer finnas med mig en längre tid än så? 

Funderar ofta på skillnaden mot det andra missfallet. Det andra känns mer som en parentes och att det inte påverkat mig lika mycket. Undrar om det hade känts lika vid det första om det varit ett tidigt? Jag tror nästan inte det och då blir jag lite bitter på min kropp. Men trots allt har jag fått lärdomar om mig själv jag kanske aldrig fått annars och det är väl det livet går ut på.❤️

Gällande den nya graviditeten så känns det som jag är i en förnekelse. Orkar inte riktigt tänka på att det kan gå fel och hur den bakteriella vaginosen med medicin kan ha påverkat embryot.

”Jag skulle vara högst förvånad”

På vägen hem satt vi och pratade om varför min mens var så sen. Mitt svar till min hoppfulle man var att jag skulle vara högst förvånad om vi var gravida.

  
Jag är högst förvånad.. Jag vet inte riktigt vad jag känner annat än att jag gått igenom allt som kan tyda på missfall i mitt huvud redan.. Jag vill bara vara glad men jag tror jag måste smälta alla känslor först.

Nytt graviditetstest inköpt..

Varit och hälsat på en äldre släkting några dagar. Mycket trevligt men varje gång vi skilj åt så finns alltid tanken att det här kan vara sista gången.. Livets gång men det känns i hjärtat.

Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro men graviditetstecken gör det likaså. Haft lite ömma bröst men eftersom det brukar synas på bröstvårtorna så fort jag har graviditetshormoner så gissar jag på att det snarare beror på attmensen är på ingång. Funderar på om det är flagyl-vagitoriernas fel att mensen är sen? I vilket fall köpte jag ett graviditetstest som jag ska ta när jag kommer hem. Även om jag känner mig rätt säker så känner jag att tankarna och funderingarna tar för mkt energi så det är bättre att helt utesluta. Det är inte längre sådär pirrande positivt när tankarna om att det finns en liten chans för graviditet.. Det är nån konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på men det är en känsla där tårarna är nära.. Känsligheten är väl det enda som talar för att det ska vara en graviditet.. Vi får se helt enkelt..

PMS

jag sitter och funderar på om min plötsliga negativitet delux är sedvanlig pms. Känner mig uppsvälld och grinig.. Mensen lyser dock med sin frånvaro och hoppet är det sista som lämnar..

Varning för negativt inlägg

Idag mer än vanligtvis avskyr jag mitt jobb. Jag avskyr att behöva ta ansvar för att andra inte gör det som de ska. Dessutom börjar jag motvilligt inse att den här stressen inte är hälsosam. Jag jobbar i stort med att vägleda människor och kan mitt i en samtal där jag sitter och lyssnar komma på att jag faktiskt inte tar in vad människan säger och därför inte har hört vad de sagt. Jag är väl medveten om vad det tyder på men jag tänker att det snart är semester.. Och förhoppningsvis överlever jag tills tjänsten jag vill ha kommer ut. Det som egentligen känns värst är att jag förstår att det här påverkar möjligheterna att bli gravid 😔  

Mensvärk och föräldraskap

Jag inser emellanåt att jag är ett steg efter gällande lillemans utveckling. Hänger inte med på att han börjar bli stor kille. Idag ville han gå själv med en kompis till lekparken som är 20 meter från vårt hus och jag stod och tvekade en stund innan han fick gå. Egentligen är jag inte orolig eftersom han är en sån som kommer springande för att fråga om nån erbjudit honom glass och för att jag har uppsikt över lekparken. Ändå kändes det som ett enormt steg att ta. Han skötte sig exemplariskt och var så stolt efteråt! Min lilla stora kille ❤️

Jag avslutar kvällen med mensvärk.. Har inte haft mensvärk på åratal fast efter missfallen verkar det ha kommit tillbaka. Underligt..

Sommarblommor och skogspromenad

Efter ett inställt besök blev det istället skogspromenad, fika och blombukett. Underbart med svensk sommar!  

 Imorgon väntar jobb och söndagsångesten börjar krypa på.. Men snart är det semester! Ska nog unna mig att boka in en helkroppsmassage och en klippning som belöning när jag överlevt kommande jobbveckor. 

Är det inte väldigt konstigt?

Jag känner mig inte alls gravid och är nästintill 100 på att jag inte är gravid. Jag tycker ändå att jag har förhållit mig på ett sunt sätt till bebisverkstan denna månad. Ändå så kan jag inte hindramig själv från att testa.. Det är inte bara konstigt utan även onödigt dyrt.  

 

Trevlig midsommar! 🎉