Funderingar och perspektiv

Jag funderar som sagt ofta på vad som påverkar mig och hur saker man upplevt påverkar hur man upplever saker. Satt och läste en tråd om olika upplevelser av missfall och hur olika det kan vara. Jag har ofta hört om andra som sörjer och tycker att tidiga missfall är minst lika smärtsamma upplevelser. För mig var det tidiga missfallet mer som ett ”jahapp”. Det gjorde inte ont, kanske mild mensvärk på sin höjd, inte spec mycket blod och egentligen inte mycket sorg. Jag är egentligen inte ens säker på om det var i vecka sex eller i vecka sju då jag inte la det på minnet. Det kanske var för att allt är relativt och att jag upplevt nåt värre.. Eller att jag förväntade mig att det inte skulle gå bra.. Eller att det kändes mer naturligt och en vanlig upplevelse som andra har. Det kändes som att det är så ett missfall ska gå till.. Nu när jag gått till barnmorskan och i andra sammanhang där de vetat om att jag haft flera missfall och oron så kommer det ofta upp tröstande ord som

– men nu när det gått så många veckor så är det ingen fara!

– jo det hade gått 17 veckor när det gick åt helvete sist.. 

– Men när magen växer så är det ingen fara!

– Jo min mage växte fastän fostret varit dött flera veckor.. 

Osv med allt runtomkring.. Inget var ju som det ”brukar” gå till. Undrar om det ”normala” vid det andra efter alla ovanliga turer vid det första spelade roll? 

Det är rätt skönt ändå att ha kommit till den punkten att kunna fundera kring dessa ting med perspektiv istället för med känslor. 

Jag tror att allt som hänt de här två åren gett mig oerhörda perspektiv och gjort mig mer kapabel att hantera motgångar. Att se en nära vän kämpa med en son med cancer och komplikationer får en att inse det viktiga i världen och att allt är just relativt. Att se en person fortsätta vara stark fast den kämpar med att se sitt barn kämpa mot döden med slangar och maskiner inkopplade. Det ger en perspektiv och förmåga att se det fantastiska i små framsteg. Att hantera maktlösheten att stå brevid och det enda man kan göra är att finnas där.  Jag hoppas att nästa år blir ett år med glädje och att allt har ordnat sig. 

Lite rörigt inlägg men många tankar som går runt gör det rätt rörigt i mitt huvud också.

Läget idag är väl att glukosbelastningstestet är imorgon. Lite stressigt och oro men en hel del är nog hur jag ska fixa att vara fastande.. Är nära att svimma om det gått en extra timme mellan måltiderna och nu ska det gå tio.. Skönt att få det gjort iallafall..

Att läka

Jag har funderat lite på när man kommer över jobbiga upplevelser. På ett sätt så har jag kommit över första missfallet på det sättjag inte trodde när jag var mitt i det. Jag gråter inte längre när jag tänker på det och jag kan prata om det utan att det stockar sig i halsen. På ett sätt är det numera mest en upplevelse i dåtid. På annat sätt så är det högst närvarande, kanske inte varje dag men nästintill. Det påverkar allt runt resan till ett syskon och hur jag förhåller mig till andra. Undrarom det ären fas eller om det kommer finnas med mig en längre tid än så? 

Funderar ofta på skillnaden mot det andra missfallet. Det andra känns mer som en parentes och att det inte påverkat mig lika mycket. Undrar om det hade känts lika vid det första om det varit ett tidigt? Jag tror nästan inte det och då blir jag lite bitter på min kropp. Men trots allt har jag fått lärdomar om mig själv jag kanske aldrig fått annars och det är väl det livet går ut på.❤️

Gällande den nya graviditeten så känns det som jag är i en förnekelse. Orkar inte riktigt tänka på att det kan gå fel och hur den bakteriella vaginosen med medicin kan ha påverkat embryot.

missfallsgrubblerier

Det andra missfallet konstaterades genom ultraljud och blodprov i vecka 5 +? . Utifrån blodproverna kunde man konstatera att fostret troligen dött några dagar innan det började blöda. Inga fel hade konstaterats i livmodern varken i första eller andra så utredning  startas inte förrän efter tre på raken. Statistiken säger att vid två missfall är det 99 % chans att det går bra vid tredje graviditeten men känslorna säger nåt annat. Känslan säger att ”varför skulle jag inte tillhöra den där procenten?”.  Känslan av att ha blivit sviken av min kropp vid alla mina graviditeter startar grubblerier jag rent logiskt vet inte stämmer men känslan är nåt annat. Ett rätt svart skämt här hemma har varit att jag måste ha världens snålaste livmoder. Den släpper inte ifrån sig något frivilligt, vår första graviditet slutade i igångsättning och efter åtskilliga timmar i kejsarsnitt och i vår andra graviditet vägrade kroppen släppa ut ett dött foster i sju veckor och då blev det skrapning. Ett nattsvart skämt men ändå mitt i det så fanns en riktig undran över om det är nåt fel på min kropp eftersom den delen uppenbart inte fungerade. Någonstans så kommer jag att vara beredd på missfall nästa gång men jag vet inte hur jag kommer att hantera möjligheten att den inte signalerar.  Logiskt så kan jag det mesta kring graviditet och missfall vid det här laget men känslor är allt ifrån logiska..

”Att vänta ett missfall”

Jag lät teststickan men den glada gubben ligga vid badrumsspegeln så att jag skulle se den varje dag och påminna mig om att denna gång skulle det gå bra. Läste nyligen att en tjej beskrev graviditeten efter ett missfall som att hon väntade missfall istället för barn.. Det är nog en bra beskrivning av de känslor jag hade.  Jag försökte intala mig själv att det skulle gå bra men tanken var närvarande bak i huvudet. När blödningarna startade var det en uppsjö av motstridiga känslor. Jag var både ledsen och uppgiven men samtidigt lättad.. Märkliga känslor men jag var lättad över att inte bli lurad av min kropp. För mig var det lättare att det skett tidigt denna gång.. Om det berodde på att det var mitt andra, att inget var att jämföra med krisen vid det första eller om jag inte lät mig eller hann knyta an vet jag inte. Känslorna efter detta missfall landade mer i en osäkerhet över om vi orkar ytterligare en gång.. Och om det är värt att inte vara närvarande i nuet med det barn vi fått. 

Om jag bara blir gravid igen..

jag gissar att de flesta som fått missfall tänker tanken att allt blir bra ”bara jag blir gravid igen”. Månaderna gick och det mesta gick mig förbi förutom att räkna dagar från mens till ägglossning, varannan dag sex, räkna dagar till mens, känna efter gravidsymptom, testa dagarna innan, bli besviken när mensen kom, räkna ner dagar med mens och så börjar vi om igen.. Nytt jobb men ändå bara tankar på att producera barn.. Om jag bara blir gravid igen så..

Efter några månader så insåg jag att jag drabbats av bakteriell vaginos, vilket kan påverka möjligheterna att bli gravid. Efter behandling blev jag gravid månaden efter.. Visste redan innan testdag att det lyckats.. Nu skulle det väl ändå gå vägen.. Var fjärde graviditet slutar i missfall så nu borde jag väl ha två till godo..