När allt stannar upp

Vi var på Liseberg när det började. En efterlängtad semesterresa, sommarens sista och vad jag trodde var vår sista som tre. Väl hemma, några dagar senare, återkom de rosabruna flytningarna. Fick komma till kvinnokliniken, samma dag som vi skulle skola in vår son på ny förskola. Trängde bort negativa tankar och tänkte att vi skulle få se liten.. Läkaren kände på livmodern och jag såg på henne.. ”Livmodern är mindre än den borde”. Ett ultraljud.. ”Jag ser ett foster men inga hjärtslag”. min värld rasade.. Hon sa det jag visste.. En ny läkare skulle titta för att bekräfta.. Min sambo höll mig, grät och ville bara springa.. Fick information, minns inte vad.. Operation skulle inbokas.. Fick tid dagen efter i annan stad.. Allt var över. Fostret hade dött i vecka 10. Min kropp hade lurat mig i sju veckor, min kropp hade burit ett dött foster i sju veckor..

Vardagen fortsatte. Jag grät men kände inte. Jag ville inte åka ut själv för jag grät.. Överallt och utan orsak. Förstod inte varför det inte gick över. Det skulle blöda uppåt 14 dagar men det slutade inte. Ny undersökning och jag åkte själv. ”Jag klara mig, det är bara en vanlig undersökning”. Hjärtat bankade från att jag såg dörren in till mottagningen. Jag bet ihop och upprepade i mitt huvud att det inte var någon fara. Skärp dig och håll ihop. Samma undersökningsrum och samma undersökning. Det gick inte och jag grät. Läkaren upprepade erbjudande om kurator och jag förstod inte varför. Jag grät hela vägen hem. Minnet av veckorna är som en dimma. Jag bokade tid hos kuratorn. Jag insåg hur jag stängt av allt för att överleva och för att klara av att vara mamma. Jag sörjde inte eftersom jag inte tyckte jag hade rätt till det. Det var inget barn i v17 det var ett foster i vecka 10. Min kropp hade svikit mig, den hade lurat mig. Logiskt förstod jag allt men känslomässigt var jag avstängd. Jag grät, jag bearbetade, jag sörjde och jag accepterade. Jag slutade då blöda. Vi förlorade nån vi aldrig träffat, jag förlorade mitt barn.

syskonförsökets början..

Vår första graviditet hade väntat på sig så ingen av oss trodde vår andra skulle gå fort. I april började vi försöka och redan ett par dagar senare kände jag av mollvärk. Eftersom symtomen kom tidigt och tydligt visste jag innan testdagen att vi lyckats på första försöket. Veckorna gick och illamående och magen växte i rask takt.. Runt vecka tio började jag känna av sammandragningar men barnmorskan lugnade  mig med att det inte var någon fara. Jag minns att jag redan innan googlade och läste om fördröjt missfall precis som att det var något som sa åt mig att det var nåt fel.. som att kroppen visste redan innan. Graviditeten fortlöpte och magen växte. När vecka tretton passerat berättade vi för vår lilla son att han skulle bli storebror. Nyheten spreds bland nära och kära för nu var den största missfallrisken över.. tiden gick och i vecka 15-16 sjönk magen ihop, väldigt konstigt men ggooglade och det finns ju spökveckor.. I slutet av vecka 16 var vi på semester och den vidrigaste ryggvärken slog till.. bruna flytningar.. Barnmorskan lugnade med att så länge det inte är färskt eller mycket så var det ingen fara utan bara att vänta.. men nånstans visste jag fast jag knappt lät mig själv snudda vid tanken.. missfall ska ju vara mycket rött blod och inte efter vecka tretton..

”jag ska bli storebror!”

För ett och ett halvt år sedan började denna resa till ett syskon. Vad vi inte visste då var att resan skulle vara lång och kantad av sorg. Efter två missfall, vecka 17 & vecka 5, fortsätter vår resa och försök att ge vår son det syskon som åkte bort.

När vårt barn i magen försvann kämpade jag med sorgen av det man aldrig pratar om. Jag letade efter bloggar om ämnet för att se att jag inte var ensam men insåg att de var få. Av denna anledning bestämde jag mig för att blogga om vår resa och ifall mitt delande kan hjälpa någon som är där jag var så har den fyllt sitt syfte.