Första träffen med psykologen

Idag var jag på första träffen med psykologen. Det gick bra och kändes bra. Jag klarade av att prata om allt utan att börja gråta så att snoret sprutar, känns lite värdigare. Även om hon inte sa nåt som jag kanske inte visste så var det skönt att höra det från någon annan och få sätta ord på allt högt och inte bara i huvudet. Nu är det inplanerat ett samtal i veckan fram till förlossning och därefter uppföljande samtal för att bedöma om det finns fortsatta behov. Jag trodde att det hela skulle kännas konstigare än det gör.. Det blir bra och det är något jag behöver göra. 

Inte rätt, inte bra

Spenderade gårdagen och dagen med att peppa mig själv inför dagens psykologmöte. Det har tagit rätt mycket energi att påminna mig själv om att det är något jag behöver göra pch att inte förminska problemen för mig själv så jag får en ursäkt att avboka. Det är och har alltid varit min strategi för att inte behöva prata om vad jag känner och tänker. Eftersom mina kognitiva funktioner inte är på topp så har jag flera gånger dubbelkollat tid och datum med kalender för att jag inte skulle glömma eller tänka fel.. Och när jag fortfarande sitter i väntrummet en kvart efter bokad tid börjar jag känna att nåt är fel.. Jag tittar på bokningslappen, jag tittar på kalendern, jag tittar på bokningslappen och då ser jag vad jag inte lyckats se de tidigare gångerna jag tittat.. Det är fel dag. Så det var bara att klä på sig igen och gråtandes köra hem. Inte första gången, säkert inte sista gången.. Inte rätt, inte bra.

Tankar kring det som komma ska

Nästa vecka ska jag börja samtal hos psykolog via mödravården. Jag tycker verkligen inte om att sitta och prata om de innersta känslorna och tankarna men tänker att det inte kan skada att försöka. Jag har iallafall börjat förbereda mig genom att tvinga mig att fundera på hur jag känner och vad jag oroar mig för. Några stora delar som upptar mina tankar är hur jag kommer att känna och reagera vid förlossningen. Jag har reagerat vid varje undersökning och ultraljud sedan MA, dock olika mycket. Jag har inte heller någon positiv förlossningsupplebelse i bagaget. Även om det fördröjda missfallet hjälpte mig att få perspektiv över förlossningen så är frågan hur kroppen kommer reagera. Vi får väl se helt enkelt.. 

V 32+1

Nu börjar t.o.m jag inse att det närmar sig.. Har stort magmått så alla andra tror ju att jag var beräknad igår typ. Lite underhållande att höra alla kommentarer. Tack och lov har jag noll problem med vikt och tycker faktiskt att jag är rätt fin just nu men jag förstår att sånt här måste vara skitjobbigt om man inte har det förhållandet till sin kropp. Kunde knappt hålla mig för skratt när en främling inte riktigt visste hur han skulle bemöta sitt klumpiga uttalande häromdagen. 

– OJ nu kan det inte vara många timmar eller dagar kvar!!” 

-Jo det är två månader kvar tills bebisen är beräknad så det är rätt många timmar och dagar..

-jaa haa.. Eh.. 

– jag har ju vinterkläder på mig så jag kanske ser större ut än jag är?

– precis, det är ju jättesvårt att se sånt.. 

Hahahahaa!

För övrigt hade jag starka ilningar inne i slidan igår, har jag aldrig haft så jag blev livrädd över att förlossningen var på gång. Nästan så jag behövde en brun påse att andas i men efter att ha googlat insåg jag att det så klart är bebisen som ligger och trycker, den känslan är ju bekant så det kändes självklart. Annars har jag de senaste tre dagarna gått och varit besatt över att känna efter rörelser. Får för mig att jag inte känner några, att de är färre och att de är svagare. Det är inte så att de är svaga eftersom de varit jättestarka tidigare så de är snarare normala. Samma sak egentligen med frekvensen men med så mkt annat så är oron stark.. Och inte alltid verklighetsförankrad.
Läkaren bestämde att det var dags att gå hem helt så nu ska jag försöka fylla mina dagar för att inte klättra på väggarna. Jag är både lättad men det känns väldigt konstigt och svagt.. Behöver kanske bara landa i att det är bäst eftersom jag håller med om argumenten..

Blir nog bra det här med!

31+0 och gravidfotografering

Det börjar närma sig och ledigheten börjar verka positivt på måendet. Glad kanske är en överdrift men nöjd är nog ordet. Oro för förtidigförlossning och att bebisen ska dö i magen finns fortfarande men jag har inte ork att tänka på det mer än vad min hjärna tvingar mig till. 

Dagens underbara var gravidfotografering i 11 minus men fantastiskt vinterlandskap med bästa fotograferna ❤️ det såg ut att bli fantastiska bilder så det var värt att smått förfrysa fötterna!