Varför vill jag inte berätta?

Är fortfarande allmänt låg, trött och blir lätt yr. Funderar på om det är järnvärden som spökar? Hade fantastiskt bra blodvärden i vecka 11 så då måste de ha störtdykt. Ska köpa lite blutsaft och se om det blir nån skillnad. Bävar inför järntabletter eftersom magen är seg redan nu. Vi får se helt enkelt.

Jag är hemma från jobbet och har många stunder att fundera. I de tidigare tre graviditeterna så kunde jag inte bärga mig för att få berätta för hela världen. Nu är det annorlunda. Jag vill inte att någon ska veta och det tar emot när jag ska berätta. Fåtal av mina vänner vet och mina föräldrar fick veta i helgen. Resten är ovetandes eller spekulerandes. Jobbet vet inte, svärföräldrarna vet inte, större delen av mina vänner vet inte. När jag har berättat har jag fort bytt samtalsämne. Jag vill inte få lyckosparkar eller frågor. Jag vill bara vara ifred. Häromdagen mötte jag en jobbarkompis som klappade mig på magen och sa ”du är ju gravid” varpå jag utbrister att det är en hemlighet. Hela min kropp skriker att jag inte vill att jobbet ska veta. Jag vill inte behöva lyssna när folk pratar om det och jag vill inte behöva berätta varför jag inte vill prata om det. 

Katastrof-tankar är tillbaka. Det mesta kan jag få till att jag kommer få missfall. Det är en galen känsla där mitt emotionella och mitt logiska själv står på olika sidor av en klippa. Jag försöker att mest inte tänka på det men vet att jag måste göra nåt åt det. Jag vill inte attmin förhoppningsvis sista graviditet endast ska vara kantad av rädsla och sorg. Jag ska ta tag i det imorgon..

Jag tror minsann det sparkar

Har inte haft motivation att skriva denna vecka, knappt motivation till nånting faktiskt.. Jag undrar om gravidhormoner gör mig deprimerad? Det som talar för det är att jag vid min första graviditet var otroligt nedstämd och grät dagligen men å andra sidan var vårt förhållande närmast separation än nånsin. Min andra graviditet var jag uppfylld och lycklig men å andra sidan kanske jag inte hade lika höga hormonnivåer eftersom det var MA. Nu är det mycket runtomkring vilket talar emot men å andra sidan vet jag inte om jag är proportionerligt deppig.. Aja som vanligt mkt funderingar.

Har inte hunnit boka UL än men jag lär ju göra det imorgon om vi ska hinna få nån tid. 

Jag har ett par gånger redan känt något som skulle kunna vara sparkar men har bortförklarat det med gaser. Idag kände jag dock ett pickande som nog inte kan vara nåt annat. Det gav mig lite påfyllning som jag är i stort behov av just nu. I övrigt så syns definitivt magen nu oavsett kläder men kag fortsätter att vara tyst. Men det är inte svårt att se alla blickar som fastnar vid magen, men just nu bryr jag mig inte om folk spekulerar.

Överväldigad… Och knäckt.

Jag vet inte om jag nått punkten, hur vet man? Oftast inte förrän efteråt jag vet. 

Det är ett år sedan det fruktansvärda beskedet och en tid av otroligt dåligt mående.  Vi har nyligen fått besked att min bästa väns barn har cancer. Min morfar har bara dagar kvar. Så toppas allt med att en person på jobbet har förvrängt en händelse som jag egentligen inte varit ansvarig för och uppviglat några andra på jobbet så att jag nu är svartmålad och rätt utsatt på jobbet. Detta ovanpå att arbetet den senaste tiden varit väldig stressande och ångestfyllt. 

Allt detta gör att jag mår mindre bra och att oron för att bebisen ska dö är tillbaka med full styrka. Jag sover inte, jag skrattar inte och jag är oerhört trött. Samtidigt är detta den sämsta tidpunkten någonsin att bli sjukskriven. Jag kan inte sluta gråta och jag undrar om jag börjat förlora förståndet.

Sammanbrott och blåklocka

Jag vet inte om senaste dagarnas händelser har gett mig perspektiv men idag rann bägaren över. Det är inte värt att gå till ett arbete man hatar. Det är inte värt att lida den större delen av sin vakna tid och knappt träffa sitt barn. Jag ska söka nytt jobb och om jag inte får det så ska jag be om omplacering. Det kommer att starta ett helvetes krig där det finns en risk att jag gör mitt största misstag karriärsmässigt. Men så får det vara. Min hälsa, min son och bebisen i magen är värda mer. Livet är kort och man vet aldrig vad som väntar.  Jag kunde inte hålla inne allt utan jag var tvungen att få råd av en chef på en annan enhet. Jag fick goda råd och förståelse. Att få höra att fler ser vad jag upplever känns skönt, att det inte bara är jag som är knäpp. I övrigt den första jag berättade om graviditeten. Fick höra att det viskas om min mage fastän jag försökt att dölja den i mönstrade stora kläder, går tydligen sådär. Avslutade dagen med att drämma bildörren i ansiktet på mig själv så nu är jag vackert blå och blodig runt ögat.. Sämst av mig!

En nyhet man aldrig kan vara beredd på och maktlöshet.

ibland känns det som att det aldrig bara får vara bra. Jag fick ett meddelande sent igår att en vännina ville jag skulle ringa dagen efter. Jag förutsatte att det var goda nyheter och ville inte väcka dem så jag väntade med att ringa. Vårt samtal började med att min vän sa att hon ville berätta innan jag fick reda på det på annat vis. Igår fick de besked att hennes son troligen har cancer. Och mitt i allt det så tänkte hon på hur det skulle bli för mig om jag fick reda på det på annat sätt. Min fina omtänksamma vän som sätter alla andra först. Min underbara vän som går igenom det nåt av det värsta man kan som förälder. Det värker i mitt hjärta att de måste gå igenom detta. Den lilla killen måste uppleva detta. Och det känns så maktlöst att de går igenom det värsta och det finns inget jag kan göra, bara att vänta och finnas här. Det här är en riktigt tung dag.

Att lägga bort rädslan

Jag visste att oron inte mirakulöst skulle försvinna för att vi gjorde ultraljud men den värsta oron är över. Jag börjar landa, ni vet som man vanligen brukar göra som en process efter plusset har snarare börjat nu. Tankarna på oron finns men de är inte längre smärtsamt närvarande som tidigare. 

Idag berättade vi för vår som att han skulle bli storebror. Något av det mest smärtsamma jag upplevt var att försöka förklara för honom att bebisen inte fanns kvar vid det fördröjda missfallet. Vi bestämde oss för att han ändå skulle vara den första att få veta även denna gång. Efter ultraljudet kändes det tryggare men så fort vi berättat fick jag ett tryck över bröstet över tanken om något skulle hända igen. Var det rätt att berätta, tänk om? Jag är säker och trygg med det men det är svårt att helt släppa rädslan. Han blev iallafall glad och röstar för lillasyster ❤️

En sprattlande bebis

En känslomässigt laddad dag börjar lida mot sitt slut. Hela natten låg jag och funderade över graviditeten och vad som kunde komma fram idag. Åkte till jobbet men fick inte mycket gjort och orkade inte ta in vad alla andra ville lämna över. Vid lunch hämtade min man mig och vi begav oss till sjukhuset. Från att jag satte mig i bilen var gråten i halsen och stressen gjorde mig starkt illamående. Väl inne i undersökningsrummet gjorde jag allt för att inte börja böla när jag skulle beskriva allt som hänt och oron jag hade. När det var dags för ultraljudet brast det och tårarna rann innan hon ens satt på maskinen. När bilden kom upp såg jag inget hjärta och jag tror jag inte andades på en stund. Sen började bebisen sprattla och veva med armarna och det finaste hjärtat som slog. Jag hörde hur min man suckade av lättnad och det kändes som att tio ton lyftes av mina axlar. Nu är jag galet trött när spänningarna släppt och jag längtar efter sängen. Allt är bra för nu och för första gången denna graviditet så tänds ett ljus för att det kanske går vägen denna gång. Idag är jag tacksam och glad ❤️

Imorgon är dagen D

imorgon ska vi på ett tidigt ultraljud i v 11+2. Jag är så nervös att jag mår illa. Det jag är mest rädd för är att fostret är dött och att de vill att det ska ut med tabletter. Jag fixar inte det. Det är ett par dagar från att vara årsdagen för vårt missfall i v 17. Det är första dagen efter semestern exakt s förra året. Ett av det värsta erfarenheterna från den gången var min mammas reaktion. Vi har en komplicerad relation och hon har på riktigt inte alla sina bestick i lådan. Iallafall har jag ordnat det så att hon inte ska veta eller få veta denna gång. Jag förbereder allt och skademinimerar vilket inte är det bästa i denna situation men jag har lärt mig att det är så jag funkar. Det har säkert med min uppväxt att göra och även om det inte är det bästa så orkar jag inte hantera det på annat sätt just nu. Håll tummarna att jag har feloch att det bara är katastoftankar.

Samliv och rädsla

Det har varit en bra dag idag utan oro. Vi har inte haft något samliv sedan det positiva testet eftersom jag nojat om att det ska sätta igång nåt. Jag har hakat upp mig på att man avråder sex första tre månaderna för vissa som får missfall. Jag gissar på att det har med livmodertappen och risk för att den öppnar sig, ren gissning. Med tanke på att vi fått MA så lär det inte gälla oss direkt men ändå har jag hängt upp mig på det och rädsla för att samliv skulle orsaka oro. I vilket fall hade vi en underbar dag idag med barnvakt, utelunch, shopping och samliv. Det bästa var att det inte orsakade oro! Varje dag utan oro är en bra dag 😊

Inte ont och målat altan

idag har varit en bättre dag. Inget ont men å andra sidan inget illamående så jag vet inte om jag är så mycket lugnare. Det känns bra att ha ett datum för ultraljud och det lugnar mig. Oavsett vad det visar så slipper jag fundera om min kropp lurar mig denna gång också. Ja livet och fortplantning är inte så lätt som man kan tro.. 

I övrigt så älskar jag min nya altan! Och så har jag lärt mig att aldrig mer snåla och köpa omålade brädor. Även om jag inte tror någon skulle säga att vara ekonomisk är ett karaktärsdrag hos mig så sitter en del kvar från att inte ha haft någon välbärgad uppväxt. MEN det var inte värt att spendera timmar åt att måla skiten. Nästa projekt är att fimpa äppelträdet och bygga lekstuga! Vet inte om någon annan i min närhet är pepp på ytterligare projekt 😂