Lillebror

Dagen började lite bittert med att jag inte fått jobbet jag sökt. Men när vi fick se underbara lillebror så var allt väck. Det är bara min familj som spelar roll och vi väntar en bebis! Det var en enorm lättnad att få se och jag inser att sånt som tidigare spelade roll som hoppet att få en dotter och att få en vaginal förlossning spelar noll roll. Vi väntar världens finaste lillebror och jag är lycklig!

Jag inbillar mig inte att oron kommer att vara försvunnen för resten av graviditeten men i stunden är den det och jag tänker njuta! ❤️

Inrikes igen

Nu är vi tillbaka inrikes efter en välbehövlig semester. Graviditeten fortskrider så vitt jag vet och foglossning i blygdbenet har gjort entré. Jag börjar bli mer tillfreds med graviditeten och kommer på mig själv med att prata om den. Verkar väl rätt skumt om man inte varit med om liknande ting men jag har hittills egentligen känslomässigt förnekat min graviditet för att undvika katastroftankar och fungera. Även om jag får obehagskänslor varje gång jag sagt nåt högt om graviditeten (tydligen lite vidskeplig) så har jag tvingat mig själv att göra det. Oavsett vad som händer så kommer det kännas lika oavsett vad jag gör. Jag tänker vara glad för min graviditet och det kommande syskonet. Imorgon är det rul så då lär vi få veta om det är bra! 

Andras rätt till min graviditet?

vaknade lite vresig idag. Jag började tänka på att andra tror att de har rätt att veta om min graviditet och att graviditeter blir allmänt samtalsämne. Det är ju inte okej och att tvingas berätta är inte rätt. 

För drygt en vecka sedan så frågade min chefskollega om jag var gravid. Vad svarar man? Lite svårt att ljuga om nåt som kommer bli uppenbart. Det innebar att jag var tvungen att berätta för ledningsgruppen. Det har varit många blickar och nån fråga tidigare men när en av de medarbetare som läcker som ett såll konstaterade blir det svårt att vara fortsatt tyst. Så nu måste jag berätta för arbetsgruppen och så fort det är sagt så är det fritt fram med frågor och samtal. Det är inte på mina villkor och jag vill inte prata om det. Jag vill inte berätta varför jag inte vill prata vilket innebär att jag måste bita ihop. Jag kommer att göra det fast det enda jag har lust till är att skrika ”ni har FAN inget att göra med min graviditet och ni har FAN ingen rätt att ens fråga!”

Fortsättning följer

Ny vecka..

jag kan dra slutsatsen att mitt jobb inte är bra för mig. Slutade sova samma natt jag skulle tillbaka. Dock är det ju inte överdrivet lätt att få nytt jobb när man är gravid, jag vet att de inte får väga in det men det är bara naivt att tro att det inte påverkar. Aja det blir istället förhoppningsvis en lång föräldraledighet 😊

Känner mig fortfarande inte spec gravid. Lite fogar som värker och en mage som krånglar till min sovposition.. Men utöver det inte spec mkt.. Vilket inte stämmer överens med övriga graviditeter. Och fast det där finns bak i huvudet så har jag bestämt mig för att inte låta det oroa mig! Hittills har jag lyckats i ett par dagar👍 Det känns skönt att looparna i dennabergochdalbana börjar få lite mellanrum och att topparna blir längre! 

En bra dag

Det är en bra dag idag. Distansen från jobbet gör mycket gott! Imorgon ska jag tillbaka så vi får väl se hur jag mår imorgon kväll. 

Nu är jag i 15+? och foglossningen verkar redan ha dykt upp. Har haft lite hugg och stelhet i ryggen sen vecka 12 men nu är det garanterat foglossning. Denna gång har det börjat i blygdbenet och det är ju nästan det obekvämaste stället att ha det på.. Läste lite om foglossning under andra graviditeten (eller fjärde..) och att det ofta blir värre om man haft det vid första. Så jag får nog en tuff vinter.. Men å andra sidan kanske sjukskrivning också… 😉

Insikter

Jag följer en blogg med en tjej som ligger ett par veckor före mig i graviditeten. Hon skrev om rädslan för missfall och allt runtom. Jag inser att jag känner igen mycket av det hon beskriver och när jag satt mig för att skriva ett svar så inser jag att rädslan gör mig blind för det jag egentligen vet. Jag vet att statistik och logiska resonemang inte biter på känslan. Jag skulle ljuga om jag sa nåt annat än att det var det vidrigaste jag varit med om när graviditeten försvann i v17 och att det starkaste minnet jag har var att försöka förklara för en 2,5åring varför det inte skulle komma något syskon. Efter någon vecka hade han bearbetat det klart och det var som inget hade hänt. Det jag vet är att livet inte alltid blir som man tror men man klarar mer än man tror och man slutar inte kämpa. Jag har lärt mig att rädslan är värre än det som kan hända. Jag har nattsvarta stunder men även ljusa. Jag tvingar mig att vara gravid och förbereda för att barnet ska komma. Jag vet att om ngt skulle hända så skulle det vara lika vidrigt oavsett om jag funderat på namn eller planerar för framtiden. Jag kan inte skydda mig och jag måste sluta försöka. Oddsen att allt ska gå bra är mycket större än motsatsen men jag är väl medveten om allt som kan gå fel. Men jag kan inte låta ta katastrofen ta över. Nu är jag gravid och jag tänker vara glad. Jag kommer överleva allt som kan komma att hända och jag kommer att fortsätta försöka tills jag har hen i min famn.