Varit och hälsat på en äldre släkting några dagar. Mycket trevligt men varje gång vi skilj åt så finns alltid tanken att det här kan vara sista gången.. Livets gång men det känns i hjärtat.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro men graviditetstecken gör det likaså. Haft lite ömma bröst men eftersom det brukar synas på bröstvårtorna så fort jag har graviditetshormoner så gissar jag på att det snarare beror på attmensen är på ingång. Funderar på om det är flagyl-vagitoriernas fel att mensen är sen? I vilket fall köpte jag ett graviditetstest som jag ska ta när jag kommer hem. Även om jag känner mig rätt säker så känner jag att tankarna och funderingarna tar för mkt energi så det är bättre att helt utesluta. Det är inte längre sådär pirrande positivt när tankarna om att det finns en liten chans för graviditet.. Det är nån konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på men det är en känsla där tårarna är nära.. Känsligheten är väl det enda som talar för att det ska vara en graviditet.. Vi får se helt enkelt..