Längesen

Vet inte om någon fortfarande är inne och kikar här men tänkte ändå uppdatera lite och inge lite hopp på att livet går vidare.

När jag läser vissa inlägg jag skrivit här när jag var mitt uppe i den största krisen i mitt liv så blir känslorna högst närvarande igen. Inte för vad de innebar då utan vad jag förstår att de kunde ha lett till. När jag ser kampanjen ”aldrig ensam” så inser jag hur hårt inne skammen för dåligt mående sitter. Jag inser att alla obearbetade känslor nådde sin kulmen och jag satt i vårt garage och tittade i taket och funderade på hur lätt det skulle vara att fästa en snara i taket. Där är det, det jag aldrig berättat.. för nån.. hur ofta jag satt där i min ensamhet fast jag aldrig någonsin var ensam i den riktiga verkligheten. Hur jag inte såg det. Hur hela processen som började med att vårt barn i magen dog ledde fram till det. Jag kan idag med friska ögon inte alls greppa hur jag kunde tro och tänka det jag gjorde. Vägen tillbaka har varit lång men inte alls så jobbig som det var att vara sittandes där.

Idag är jag mig själv igen, jag är jag och jag är en bra mamma till två underbara barn. Jag var det hela vägen men såg det inte. Idag är resan nåt jag är tacksam för, jag känner mig själv på ett sätt jag inte skulle gjort annars. Händelsen har inte samma betydelse längre. Det påverkar mig inte längre. Men jag minns en gång om året, för oavsett hur allt  var och är så var barnet högst verkligt i 17 veckor.. nästan en halv graviditet, det var vårt barn i magen som dog. Det viktiga jag vill förmedla är att livet går vidare och tiden gör att det onda gör mindre ont. Livet blir inte alltid helt rätt och som man tror men tillslut så löser det sig på nåt sätt. Så om nån,som är mitt i det, läser det här så håll ut och våga vara i smärtan, den kommer att lätta jag lovar ❤️

Uppdat och tillbakablick ❤️

Snart närmar sig ettårsdagen för lillebror. Vår fantastiska och bestämda lilla man som får mitt hjärta att svälla över av kärlek. Vår storebror som visat sig vara den bästa och omtänksamma storebror som lillebror kunnat få. En storebror som ser om sin lillebror, försvarar och alltid pratar om sin lillebror med kärlek ❤️. Livet har blivit fulländat och precis som det var menat. Allt på vägen var just det, ett steg på vägen till det som skulle bli!

Jag har kämpat med mitt mående och att inte känna mig tillräcklig. Men allteftersom tiden går och hormonerna stabiliseras så blir det bättre. Jag har insett att hormoner påverkar mig starkt. Jag inser att allt som byggdes på och min arbetssituation gjorde mig uttmattningsdeprimerad. Jag kommer aldrig bli som innan utan har fått påverkade förmågor. Jag trodde aldrig det skulle händamig och i mina mörkare stunder känner jag både bitterhet och förnekelse. Men jag har accepterat det. Missfallet är en del av hela den karusellen. Jag hittade en bild på den magen, barnetsom aldrig blev. På bilden finns vad jag vet nu ett dött foster men som då var min växande mage på en lycklig mamma. Jag kan se på bilden nu utan att känna sorg. Jag ser på det som ett steg till min lilla kille som jag aldrig fått träffa om missfallet inte hänt. Jag fylls av tacksamhet och kärlek. Det är något jag då aldrig trodde jag skulle säga eller verkligen känna. Men så är det och sammanfattningsvis kan man säga att livet inte alltid blir som man tänkt men det löser sig alltid på nåt sätt bara att ibland tar det lite längre tid ❤️

Gott nytt år och god fortsättning. Ta hand om varandra 😊

Backspegeln

Det är snart två år sedan mattan rycktes undan. Det har varit en berg och dalbana utan dess like och det har förändrat mig. Under en period så hade jag så svårt att se framåt och allt kretsade kring att få ett syskon. Jag förstod inte hur det skulle vara möjligt för det onda att gå över. Jag har varit tom och jag har gråtit. Men som med allt som händer som förändrar och är svårt så kommer det en dag då det är i backspegeln. Ibland tar det tid men det börjar göra mindre ont och finnas i periferin. Man tror det inte då men man vet det nånstans därinne att livet går vidare, aldrig blir som man tror och man överlever ❤️

Tiden går läskigt fort

Tiden bara flyger iväg och jag vill inte ens fundera på om det kommer att gå så här fort resten av livet. Det är bra, riktigt bra faktiskt. Jag inser att jag är känslig för hormoner och det kommer lite svackor ibland. Men jag njuter av mina barn, en fantastisk lillebror och lika fantastisk storebror❤️ det är fantastiskt att se hur de älskar varandra och hur mycket jag älskar mina barn. Jag försöker känna mig nöjd över mig själv och att jag är good enough. Livet är inte alltid fantastiskt varje sekund men jag är tacksam. Allt jag gått igenom de senaste åren känns avlägsna och det känns som allt var menat att hända för att det skulle ta mig hit. Lite mer ödmjuk för livets vägar och att min lilla perfekta son skulle komma till oss, just han som var menad för oss. 

Ledsen

Fan också, jag är ledsen. Jag trodde det gått över men jag känner mig lika värdelös och inte omtyckt som under graviditeten. Jag känner mig som en värdelös mamma, sambo, på mitt jobb, som människa, på allt. Jag går ovh tänker på vad andra tycker och tänker. Hur jag förstör allt och kommer förstöra mina barn. Hur jag försöker göra allt bättre men aldrig lyckas. Det har kommit smygande men fan jag ville inte känna efter.. Försent nu.. Dags att boka tid hos psykologen igen..

Precis som det skulle vara.

Jag satt med min minsta på bröstet idag och snusade på hans fjuniga lilla huvud. Jag fylls av värme och kärlek varje gång och jag inser att vägen hit var tuff men utan den skulle inte just denna lilla kille vara hos mig. Om inte de andra fostren dött så hade jag inte haft denna perfekta underbara kille hos mig. Det var ju precis han jag ville ha och jag finner det fantastiskt att just han kom. Vår lillebror, vår kärlek som gör hela denna resa värd det! Tack för att just du kom till oss ❤️

Moderskapsmyten

Sitter och läser dagstidningen och att prinsparet fått barn. Slås av hur fantastiska kvinnorna i kungahuset verkar föda barn. Det går både fort och bra varje gång. Jag kan tycka att det är väldigt synd att både kungahuset och media ger näring åt moderskapsmyten. Att Sofia är pigg som en lärka direkt efter förlossningen osv. Att ingen pratar om varför det är fyra år mellan Estelle och Oscar. Visst de kanske ville ha så långt mellan barnen men med Viktorias ålder troligen nån annan anledning. Visst de kanske inte vill gå ut i media om dessa saker men de har ett ansvar och möjlighet att påverka och det skulle vara positivt om de faktiskt gjorde det för att slå hål på moderskapsmyten. Men istället för att normalisera hur saker egentligen funkar, betvivlar att Sofia födde med ett leende, så väljer man ut de delar som är som det förväntas vara. Man skulle säkerligen kunna beskriva min förlossning på samma sätt som media skriver om Sofias men i ärlighetens namn så skrek jag och använde frekvent två olika svordomar för det gjorde ont när en rätt stor människa skulle ur min kropp. Snabb? Alltså alla förlossningar tar tid, det skulle vara om man föder barn i bilen som man ska prata om snabb. Kanske jag som överreagerar men jag betvivlar att samtliga fem förlossningar som kungahuset haft varit så fantastiska som de utmålas. Problemet är att man ofta som förstagångsmamma påverkas av detta och känner misslyckande av att det inte var så fantastiskt. Det är synd för det är ofta lika för alla, sen kanske man upplever det olika men det är oftast bara de positiva delarna som viskningsleken för vidare..

Att vara färdig? 

Det är märkligt hur man kan glömma. Vi har inga medicinska svårigheter att få barn som gjorde att det tog nära tre år att få ett syskon. Bara det naturligt svåra att få barn, även om andra kan få barn på en kvart så är vi många som får kämpa även fast det inte finns medicinska svårigheter. För mig var det en jättejobbig tid både under och mellan graviditeter och jag tänkte att jag inte ville gå igenom detta igen. Jag har alltid sett oss med tre barn men sakta började jag acceptera att det i bästa fall skulle bli två om jag hade orken att fortsätta. Förlossningar är ju inte heller den mest smärtfria och mysiga upplevelsen även om man tror det en stund efter. Under den jobbiga första veckan med allt fysiskt påfrestande så sa jag aldrig mer. Nu när jag sitter här full med hormoner så kommer jag på mig själv med att tänka att jag verkligen vill ha den tredje. Det är som en liten svag röst skriker i huvudet: ”MEN HALLÅ! Har du glömt hur du grät dig till sömns pga samvetet att det tärde så hårt att du knappt orkade vara mamma?”. Jag har alla argument för varför vi inte ska försöka igen. Visst finns det en liten chans att det skulle gå fort och komplikationsfritt nästa gång men jag är ju inte yngre så chansen är väl större att det blir en liknande resa om vi ens skulle nå målet denna gång. Jag vet också att oron och måendet under en till graviditet inte skulle vara bättre utan snarare värre. Vår lilla föddes med en äkta knut på navelsträngen, tack och lov gick det bra. Jag vill inte riktigt snudda vid tanken att det innebar 10% risk att han inte varit här idag. Även om det bara är 1-2% risk för knut på navelsträngen så skulle den vetskapen utöver all annan oro göra det tufft för mig vid en ny graviditet. Det verkar som att ovanliga grejer är vår grej så därför får jag spader när nån säger ”risken är ju liten”. Jo visst men den finns och den känslomässiga sidan är inte logisk.. Så jag håller tummarna på att längtan efter en till går över när jag ammat färdigt och hormonerna stabiliserats. Mina barn förtjänar en glad och lycklig mamma som orkar. Jag vill känna mig färdig och inte att det var omständigheterna som bestämde. Jag hoppas den känslan kommer för jag har två fantastiska barn som jag älskar och kommer göra allt för! Jag är tacksam över att de får njuta av varandra och jag av dem! ❤️

Rörigt inlägg men många tankar i hormonbubblan. 

Fem veckor ❤️

Nu börjar rutinerna komma på plats och verkligheten börjar komma tillbaka. Otroligt vilken skillnad det är första och andra gången. Det är få måsten,ska och oro utan mer gilla läget och lugn! Självklart är det aldrig helt rosenskimrande att anpassa sig till en ny vardag men jag tror att tacksamheten efter allt vi gått igenom har gjort det nästintill perfekt. Jag älskar mina barn så otroligt ❤️ Det selektiva minnet gällande förlossningen och tiden efter har slagit till. Från att ha en realistisk syn så är det nu endast fantastiskt och gjorde knappt ont. Otroligt fantastiskt fenomen och tyvärr något som förstärker moderskapsmyten. Iallafall så har jag gått från ”det räcker med två” till ”ska vi inte ha tre ändå?”. Får se vad jag tycker om ett par månader.

Förlossningen var kanske inte mitt drömscenario men ändå är jag väldigt nöjd med den. Intensiva 2 min mellanrum värkar från vattenavgång. M.a.o inte nån latensfas som man hör att andra har utan mer pang på. Sen gick det undan med en längre utdrivningsfas. Fantastiska barnmorskor och fantastisk man ❤️ Vid första förlossningen gillade jag inte barnmorskorna och min man och jag kanske inte var på topp med varann. Jag kände mig inte lyssnad på av nån och fick sparsamt med information. Min psykolog berättade att det ofta är bemötandet som spelar roll i hur man upplever sin förlossning och jag är benägen att hålla med! Så här i efterhand så har jag nog äntligen accepterat min första förlossning. Jag insåg att det inte är så otroligt fantastiskt med vaginal förlossning som jag trodde och alla pratar om. Det var lika fantastiskt med ett kejsarsnitt. Det var samma känslor och nej det är ingen skillnad i att få upp sitt barn på bröstet oavsett om det var vaginallt eller kejsarsnitt. Jag kan inte säga att jag föredrar någon av sätten eller vad jag skulle vilja om det blev en tredje. 

Efteråt iallafall så var det skiftbyte och de barnmorskorna var kanske inte lika bra.. Jag kunde inte kissa och jag fick kateter. Vid varje försök att ta bort den var pressen för stor så jag kunde inte kissa och därmed sattes en ny. Sju dagar senare fick jag remiss till uroterapeuten för självtappning och vips var problemet borta. Första veckan fick vi även influensa så alla förutom bebis låg däckade. Innan förlossningen var jag orolig för att måendet under förlossningen skulle leda till förlossningsdepression. Den första veckan när det kändes som tuffast så tänkte jag att om jag tar mig genom detta utan att falla så är det lugnt!  Och det är lugnt! Det var som att vakna upp från den stund att liten kom ut. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara som att vända blad. Jag känner mig glad igen!

Har haft avslutningssamtal med psykologen. Hon bekräftade att det är som att hela jag är lättare och att jag faktiskt gjorde ett stort jobb innan för att ta mig tillbaka. Med andra ord var det inte bara nåt som hände även om det kanske känns så. Jag är tacksam för att jag tog emot hjälp och jag kan bara råda alla andra som befinner sig i samma situation att faktiskt be om hjälp. Ensam är inte alltid stark ❤️